Min tyskakurs – livet

Wulff & Morgenthaler

Enligt min spanska ”sambo” har jag tur som har tyska vänner. Hennes bekantskapskrets består av spanjorer och hon går intensivkurs i tyska för att kunna få jobb. Inom sjukvården ser de allvarligt på det där med språkkunskaperna och det kan jag förstå. Ändå är hennes tyska bättre än min.

Istället för intensivkurs i Kottbuserdamm åker jag ut på vischan med tre tyskar (eller kanske fler?) och den här gången utan skyddsnät. Bara tyska. Det är reglerna de satt upp för mig. Tuffa pix, men de gör mig en tjänst. Om jag vill lära mig måste jag släppa sargen, som hockeyfantaster skulle säga. Eller bassängkanten, för den som gillar simning bättre. Bort med stödhjulen. Nja, lexikon i mobilen och engelska vid nödfall. DET måste jag väl ändå få luta mig mot…eller?

Tur att jag gillar språk – och intellektuella utmaningar!

Bildtext, översättning: ”När man äntligen – mot alla odds – hittade en enhörning, blev man ändå lite besviken.”

4 kommentarer

  1. Visst är det intressant att man inte riktigt tror på det andra säger? Man ser ju själv bristerna. Fast egentligen är det viktigaste att göra sig förstådd. Ja, vi kan gärna ses och öva. Jag måste ju komma hem förr eller senare 🙂 November får jag tillbaka lägenheten. Då passar det ju fint att sitta inne och prata. Hoppas jag äntligen får tillfälle att höra dig spela också. Det vill jag verkligen.

  2. Hej Ingrid, jag har exakt detsamma: Alla Svenskar säger att jag är „så duktig“ men jag känner mig fortfarande inte så hyfsad bra.

    När (eller om) du kommer tillbaka kan vi gärna träffas för att förbättra din Svenska och min Tyska. Eller tvärtom …

  3. Ja, jag är imponerad av din svenska! Tycker du verkar ha lärt dig jättemycket på kort tid. Mina vänner här tycker att min tyska är jättebra, men själv känner jag hur lite jag kan. Kommer ihåg fler och fler ord och lär mig nya, men der, die, das är svårt. Den grammatik jag var så duktig på i skolan känns som bortblåst, men den finns väl där någonstans 🙂 Det är i alla fall väldigt roligt att prata tyska. Har alltid gillat det språket, men jag är glad att jag kan prata engelska också. Då kan jag uttrycka mig som jag vill.

  4. Så gjorde jag i Sverige. Jag gör självklart fortfarande många fel men det blir bättre och bättre. Men i Sverige är det lättare att gissa (en—ett) än i Tyskland (der—die—das) 😉

Kommentarer är stängda.