Funderingar

Hur härligt det än är att vara i Berlin finns ju andra tankar också. Ju längre jag stannar desto djupare vill jag tränga in i själva ”tyskheten”. Jag lever ju fortfarande utanför det tyska samhället. Jag jobbar med svenska företag på svenska, jag har svensk bank och i och med att jag använder svenska pengar lever jag ganska gott.

Kronan ligger på typ 8,74 (dagens kurs på forex.se) mot 1 Euro. Jag har kvar alla försäkringar och är medlem i svensk a-kassa. Med andra ord, jag tillhör fortfarande det svenska samhället även om jag råkar bo i Berlin. Självfallet finns tankar på att stanna här. Flytta hit på allvar. Hur skulle det vara? Vad innebär det att kapa alla band med det svenska samhället och tillfullo stiga in i det tyska? Ingen aning, men jag är övertygad om att man kan få ett bryskt uppvaknande.

Inte minst för att detta är en storstad med många arbetslösa. På arbetsmarknaden efterfrågas mest högutbildad personal och det finns något som kallas ”minijobb”. Det innebär att man inte få mer betalt än €400/mån. Det rör sig ofta om deltidsarbete och det har höjts många kritiska röster i Tyskland kring detta, för det har utvecklats till en riktigt kvinnofälla. Inte helt olik vår svenska RUT-diskussion. Så var skulle jag då hitta min plats i allt detta?

Samtidigt inser jag att jag egentligen inte har några vidare djupa rötter i Skellefteå heller. Jag har en bostadsrätt och en massa saker, en katt och vänner. Vännerna träffar jag ju ändå mest på Facebook. Haha. Men liksom här har jag inget fast arbete, ingen egen familj och jag är varken född eller uppvuxen där. Språket är förstås mitt eget i Skellefteå. Men vad finns det som håller mig kvar?

Var hör jag ”hemma”?

Jag känner mig ibland lika utanför där som här. Det är nästan värre i Skellefteå, för där borde jag ju ”höra till”. I Berlin kan jag gå ut och tillhöra staden. Tillhöra parkerna, gatorna och caféerna. Det finns alltid en parkbänk eller ett cafébord där jag kan sätta mig en stund och insupa livet omkring mig. Det främmande är fortfarande mycket inspirerande.

Att få prata tyska med en dam över en kopp kaffe eller med en anställd i snabbköpet ger mig mer känsla av äventyr än om det skett på mitt eget språk. Andra språk är inspirerande. Som igår, att få blanda tyska och engelska med ett enda fokus – att göra sig förstådd, att kommunicera.

En flytt kan vara en stor omställning om den så bara är inom samma bostadsområde eller kvarter. Att däremot flytta från småstad till storstad, från ett land till ett annat, det är inte småpotatis. Om man ångrar sig kan man alltid flytta tillbaka. Även om man måste dra med sig allt bohag igen.

Fy tusan. Så jag funderar… Hur vill jag ha det egentligen? Var hör jag hemma?

3 kommentarer

  1. Ja, kära vänner. Vem vet hur något är innan man prövat? Men jag tänker på en sak min vän H sa en gång. Att när man flyttar till ett annat land (frivilligt) börjar det ofta med att man älskar ALLT med det landet. Sen efter något år börjar det dala. Då ser man till slut bara de saker som man borde göra annorlunda, som man ”i MITT land minsann gör mycket bättre”. Om man aldrig kommer ur den svackan, som kanske många invandrare råkar ut för när de inte får jobb eller kommer in i samhället, då fastnar man i en negativ rundgång. Med tiden får man dock hoppas att allt balanseras och kommer upp på någon slags mellannivå.

    För min del är det väl snarare så att livet är så kort. Kanske man ska våga lite mer ändå…? Får lov att sova på saken jag med.

  2. Inte ett helt enkelt beslut så jag förstår att du funderar mycket. Själv skulle jag nog tveka trots att jag flyttat som den värsta nomad men det gjorde jag i mitt eget land. Att hoppa jämfota ut i ovissheten i ett annat land skulle jag nog inte ha vågat men å andra sidan är ju en flytt inte oåterkallelig så om du känner för det så prova och se. Dessutom behöver du ju inte flytta tillbaka till Skellefteå om du vill hem igen, Sverige är avlångt så du kan bara välja och vraka mellan stad och land, högfjäll och slätt unt so weiter…eller vad det nu heter.

  3. Det här inlägget var väldigt intressant tycker jag. Jag var tvungen att sova på saken innan jag kommenterade, men jag har nog inte funderat klart än. Inte på det där med att inte riktigt höra hemma eftersom inte jag heller har speciellt djupa rötter i Skeå.

    Klart är då att jag skulle sakna dig om vi inte bodde i samma stad, men internet är ju så fiffigt att det knappt känns som att du bor 165 mil söderut. Man kan ju nästan tro att du bara provar på att bo i Piteå nu 🙂
    Tror helt klart det är en stor skillnad att ha kvar tryggheten i Sverige som du har nu och att flytta dit på riktigt och bli tysk. Att prata med tyska myndigheter typ ”arbeitsfürmeidlingen” eller fylla i en tysk deklaration (jag har förresten ingen aning om hur dom deklarerar i Tyskland). Men det är ju då det är bra att du har vänner i Berlin som kan förklara och hjälpa dig.
    Och kulturen är ju inte så annorlunda från den du är uppvuxen med. Om det vore Azerbajdzjan vi pratade om skulle jag tveka. Tyskan har du ju grunderna i även om din glosbok behöver uppdateras så du inte låter som tagen ur 80-talet. Bästa sättet att lära sig är ju att vara där och prata.
    Jag säger: Prova!

    Själv drömmer jag om Italien. Si si. Molto bene.

Kommentarer är stängda.