Till Lotten

Sällsamt sammanträffande att jag skrev om kyrkor och vemod i ett tidigare inlägg, för mitt i den ljumma måndagskvällen får jag veta att ett stort hjärta slutat slå. En klingande stämma och ett pärlande skratt har tystnat. En vass och klipsk penna har tappat sin spets och livet har blivit lite dystrare på många sätt. Lotten Lindström är död.

Lotten och jag kände varandra genom sommarkurserna i Stormark, där vi försökte hitta våra respektive sångröster tillsammans med ett gäng andra modiga människor. Lotten spred glädje omkring sig i gruppen och hon hade en intelligens som jag beundrade. Kunnig inom det mesta, men det var framför allt hennes språksinne jag lade märke till. Hon var läraren som hade koll på franska och ett så ”udda” språk som isländska. Exakt vilka ämnen hon undervisade i vet jag tyvärr inte. Däremot vet jag att hon alltid sa sin mening när det gällde lärarnas villkor. Hon skrev krönikor och kåserier i tidningar och bloggade via VKs hemsida. Hon var aktiv på både Facebook och Twitter. Och det är här jag kommer att sakna henne mest.

Många fnyser åt sociala medier och tycker de är dåliga substitut för verkligt socialt liv, men när man som jag, befinner sig långt bort från det stora flertalet vänner, då är kontakten via datorn ovärderlig. Att kunna läsa om vad andra har för sig, vad de delar med sig av ifrån sina liv, vilka artiklar i tidningar de tycker jag ska läsa eller rätt och slätt bara kort blinkningar från vardagen. Lotten var enastående. Hennes humor och skärpa kom verkligen till sin rätt. Jag läste ofta hennes inlägg på FB och Twitter. Bloggen blev det mindre av, men det hände att jag läste den med. Så att nu veta att jag inte kommer att få läsa fler av hennes iakttagelser känns tungt och oerhört sorgligt. Hennes familj, katter, närmare vänner än jag, kollegor och elever måste förstås hantera den rent fysiska tomheten, men en människa kan numera även lämna ett tomrum i cyberrymden. Det är ett minst lika stort hål. Rymden är ju full av tomhet…

För att avsluta, vad passar bättre än att använda pappa Mattis ord ur Ronja Rövardotter.

Du fattas mig, Lotten.

2 kommentarer

  1. Inget blir detsamma med Stormark utan henne. Jag är verkligen ledsen att jag inte kunde vara med i år. Så här med facit i hand hade det varit skönt. Men men, livet är som det är. Vi får göra det bästa av det vi som är kvar. Kram!

  2. Hej Ingrid! ja det ar verkligen tyngt. Lotten var en sa full manniska.
    Fint skrivet.
    Jag hoppas du har det bra i berlin
    xxx veronica

Kommentarer är stängda.