Massakern i Gardelegen

Militärkyrkogården i Gardelegen

I märgbitande fuktig kyla, under ett grått och tungt molntäcke, fick jag ta del av ett stycke historia som var så fasansfull att det inte går att förstå. I andra världskrigets slutskede, i princip i sista minuten innan amerikanarna nått Gardelegen, fördes en grupp på ca 4000 fångar till bygden…

Fångarna var ihopsamlade från ett koncentrations- och arbetsläger i närheten, Dora-Mittelbau, och skulle fraktas via tågvagnar till andra läger i norra Tyskland. Dessvärre var tågspåren i Gardelegen förstörda av striderna så fångarna beordrades ut ur tågen för att på annat sätt, främst till fots, tvingas vidare.

Vid tillfället var fångarna till antalet betydligt fler än SS-männen som skulle vakta dem. Extrafolk rekryterades bland lokala grupper, så som Hitlerjugend och brandkåren. Den 13 april 1945 fördes drygt tusen av fångarna, de som var i särskilt dålig kondition och inte orkade gå längre, till en stor ladugård utanför staden.

De tvingades in i byggnaden, som barrikaderades från utsidan, och ladan sattes sedan i brand. Fångarna försökte förtvivlat att ta sig ut. Många grävde i vild panik hål under väggarna eller forcerade dörrarna, men så fort de blev synliga sköts de av vakterna. Av de få som klarade sig hade en lyckats klättra upp under takåsarna och hänga kvar tills vakterna gått därifrån. Halvt kvävd av röken överlevde han mirakulöst. Andra spelade döda i högarna av kroppar.

Nästa dag återvända SS-männen, med flera, för att bränna kvarlevorna och skjuta eventuella överlevande, men de hann inte så långt. Amerikanerna nådde fram till platsen och skrämde iväg dem.

För alltid ansvariga

Av en slump fann den amerikanska truppen resterna av ladan och 1016 människolik. De intervjuade flera av de överlevande och amerikanska arméns fotografer anlände för att dokumentera krigsförbrytelserna.

Den 21 april tvingade den amerikanska befälhavaren mellan 200-300 män från Gardelegen att begrava de döda fångarna.

Kropparna flyttades från ladan och några tillfälliga massgravar för att begravas i enlighet med amerikansk soldattradition. Gravarna försågs med varsitt träkors. Den 25 april hölls en högtidlig ceremoni för att ära offren och ett minnesmärke upprättades.

Befolkningen i Gardelegen föresattes också att alltid ta väl hand om dessa gravar. På en militärskylt vid gravplatsen står än idag att läsa:

Gardelegen Military Cemetery
”Here lie 1016 allied prisoners of war who were murdered by their captors.
They were buried by citizens of Gardelegen, who are charged with responsibility that the graves are forever kept as green as the memory of these unfortunates will be kept in the hearts of freedom-loving men everywhere.”

Established under supervision of 102d Infantry Division. United States Army.
Vandalism will be punished by maximum penalties under laws of military government.

Frank A. Keating Major General, U.S.A. Commanding.

Historien hinner ikapp samtiden

När jag och M kommer till minnesplatsen står två polisbilar på parkeringen. En man klädd i blåställ pratar med polismännen och jag uppfattar ord som att han ”letat överallt, men inte hittat någon”.

En av poliserna har en schäferhund i koppel, men han stänger in den i hundburen i bagaget på bilen. Jag funderar förstås på vad som kan ha skett. Var någon på rymmen?

Väljer dock att fokusera på minnesmärket och att ta reda på mer om massakern.

Det jag läser skickar rysningar längs efter hela kroppen på mig. När vi kommer fram till själva kyrkogården med alla sina vita kors i perfekta rader, förstår jag vad som hänt. Texten på militärskylten slår mig som en piska i ansiktet: ”Vandalism straffas med högsta straff enligt militärlagarna.” Någon hade roat sig med att rycka upp flera av de vita korsen på gravarna. Alla hade de judestjärnan på…

Jag känner hur oerhört grovt det här brottet är och hur djupt det berör mig. Dessa människor som lidit och dött en sådan hemsk död, att deras gravar skändats. På grund av samma sak som miljoner människor dödats – de var judar.

På närmare tio gravar, av vad jag kan se, har korsen blivit uppdragna. Inslagna i blå plastsäckar, för att bevara eventuella fingeravtryck, lastas de in i den större polisbilen. Jag har lust att gråta och känner stor ödmjukhet inför dessa kors, som jag ser är av metall och inte längre i trä.

Det är mer än 70 år sedan fångarna dödades och ändå får de inte vila i frid. Den som utfört dådet är knappast en lycklig människa, men tänkte hen verkligen på konsekvenserna av sina handlingar?

Vi borde ha kommit längre än så här. 70 år… Tänk sedan på de länder där det fortfarande pågår krig. Det tar lång tid att läka dessa sår. Mycket lång tid.

Fakta om massakern i Gardelegen taget från Wikipedia

Fotnot: ‘Holocaust’ (den engelska benämningen för förintelsen) kommer av grekiskans holókaustoshólos, ”hel” och kaustós, ”bränd” och betyder egentligen brännoffer. Enligt skyltarna på minnesplatsen i Gardelegen var det efter den här händelsen begreppet började få sin stora spridning.