I någon annans hem

Vindspel

Pling plong din jävel! Moahahahaha!

Det är en underlig känsla att bo i någon annans lägenhet. Många skulle kanske tycka det var konstigt att inte ha sina egna saker omkring sig. Jag tycker det är spännande att få ta del av andra människors liv, för ett hem berättar en hel del om de/den som bor där.

Utan att direkt snoka kan jag gå runt och känna in hemmet energimässigt. Titta på saker som om de stod i ett skyltfönster. Betrakta dem. Ibland tar jag fram en bok och läser på baksidan. Jag rör mig med försiktighet och respekt genom rummen.

Musikrummet har en stark närvaro av han som lever och arbetar där. Jag vågar gå in, men bara för att sträcka ut ryggen på träningsbollen som förvaras under flygeln.

Det har kliat i fingrarna när jag tittat på instrumentet, men mitt barnsliga klink skulle inte göra det rättvisa. Skulle vara som att svära i kyrkan. Nä, jag låter bli att testa tangenterna och lämnar den blanka svarta varelsen ifred.

Flygeln har sin egen personlighet och en slags stjärnglans, där den står mitt i rummet. Primadonnan som ingen kan förbise ostraffat.

Det finns kaffe kvar till mig

När jag står i köket och stirrar på den elektriska kaffekvarnen slås jag av vilket enormt förtroende jag fått. Mina vänner har lämnat sitt hem i mina händer. Jag öppnar kvarnens fack och ser att det finns kvar malt kaffe sedan i morse. Hade de kanske gjort lite extra till mig? Då kommer tårarna. Vilken gåva de ger mig!

Vännen jag kan ringa i nödfall hade kunnat ta hand om posten och blommorna. De hade inte behövt fråga mig alls. Ändå gjorde de det. Ändå öppnade de sitt hem för mig och anförtrodde mig sina saker och blommor.

Jag plockar fram espressokannan, fyller på vatten och det malda kaffet. Ställer kannan på den minsta spisplattan. I skåpet finns en mjölkskummare. Jag är osäker på om jag kan ställa också den på plattan, men räknar med det då den är gjord i rostfritt.

Kaffet bubblar upp från den undre till den övre behållaren på espressokannan. Jag slår av plattan och ställer dit mjölkskummaren istället. Jag har fyllt den med mandelmjölk, som är min nya favorit bland de alternativa mjölksorterna.

Efter en stund blandar jag en latte i en skål. Precis som när jag först ställdes öga mot öga med en café au lait på 1990-talet. Det blir gott och jag njuter för varje klunk, trots att jag nog vågat värma mjölken lite mer.

Upplärd av den bästa

Med en 7 år äldre syster, som dessutom är extremt pedantisk, var det i det närmaste förenat med livsfara för mig att röra hennes grejor. Hon märkte direkt om något låg på ett annat sätt än hon lagt det.

Ibland undrade jag om hon gjort som i deckarna på tv, lagt en tändsticka ovanpå dörren eller kanske till och med ett hårstrå på skrivbordet, för att kunna se om någon brutit sig in och tassat runt. (Jag har ett minne av att hon till slut låste rumsdörren innan hon gick till skolan, men det kan vara en efterkonstruktion.)

Det är möjligt att jag på så sätt förfinade mitt sätt att röra mig bland hennes prylar. Att jag till slut lärde mig hur de låg innan, och arrangerade dem så när jag lade tillbaka dem. Jag slapp också att bli luggad och utskälld om jag var varsam och inte satte sönder sådant som jag fick låna under hennes överinseende.

Just detta gör mig kanske inte till en idealisk ”lägenhetsvakt”, men jag är varje fall extremt försiktig med andras ägodelar. Bortsett från ”tvättorksanordningen” har jag sällan haft sönder något. Misstag har säkert skett, men inget jag kan komma ihåg. Döm då om min förvåning när jag idag nästan kände för att förstöra något!

Pling plong-hysteri

I badrummet, vid sidan av duschen och badkaret, hänger ett vindspel. Ungefär halvdussinet metallrör i en mobil, formad så att det ska klinga vackert när vinden blåser. Problemet är bara att det sitter exakt vid sidan av handdukshängaren, och i närheten av kroken där snöret till torkställningen är fäst.

När hela helvetet brakade loss i morse svängde vindspelet glatt med i virvelvinden jag åstadkom därinne. Ett hysteriskt plingande och plongande fyllde luften och ljudet liksom spelade på mina nervtrådar samtidigt. Ordningen återställdes ju relativt fort, men plinghysterin drog igång nästan som en rörelsedetektor.

Givetvis trasslade jag in mig i mobilen så fort jag justerade ett lakan, hängde upp handdukarna igen, klämde mig in i duschkabinen och så vidare. Vid ett tillfälle var jag övertygad om att vindspelet egentligen hånskrattade åt mig:

PLING PLONG DIN JÄVEL! MOAHAHAHAHA! 

Men jag är inte helt säker.

Däremot glor det lömskt på mig så fort jag närmar mig.

Ja, så kan det vara att bo i någon annans lägenhet. Första dagen.

2 kommentarer

  1. Jodu, det plingandet drev mig mot vansinnets brant. I alla fall ett kort ögonblick 🙂 Vet inte hur varsam jag varit med andras saker om inte syrran visat vägen. Samtidigt kan jag förstå henne ibland. Barn kan ju vara ganska klåfingriga och när hon närmade sig tonåren var jag i värsta petåldern. Hihihi…

  2. Ha ha ha… Ingrid, ett vindspel ska ju ha en lugnande effekt! Blunda, andas lugnt och lyssna på plinget och känn hur du slappnar av :D. Att du är extremt varsam med andras ägodelar har nog till viss del med uppväxten att göra, men i ditt fall har det nog mer att göra med att du är sådan som person. En hyresgäst som alla hyresvärdar önskar sig!

Kommentarer är stängda.