Bohren und der Club of Gore

Photo 2013-08-02 23 20 26

I Neukölln ligger ett fantastiskt ställe som heter Heimathafen. På fredag kväll den 2 augusti spelade Bohren und der Club of Gore där. Och vi hade biljetter! Förbandet påminde mig om akter jag hört genom åren på Trästockfestivalen i Skellefteå. Vet inte om det var en grupp eller en sångerska med band för de hette Julia Holter. De var rätt bra, men aningen enformiga. Jag hade inte riktigt ro i kroppen att svettas igenom deras repertoar. Jag ville ju se Bohren!

Bohren und der Club of Gore är ett tyskt band som enligt Wikipedia spelar…

…ohelig ambient blandad med långsamma jazzballader, Black Sabbath-domedag och nedtonade obduktionsljud.

Jojo. Inte min beskrivning direkt. Det finns inslag av något spökligt och småläskigt, men det jag främst tycker om är den långsamma jazzen och synthorgeln. Trummisen slår ett slag i minuten och mitt hjärta saktar ned till samma takt.

Första gången jag hörde den här musiken var en iskall novemberdag. Eller närmare bestämt en sen kväll den 11/11, 2011. Jag hade precis besökt Hitlers gamla Olympiastadion, gått genom Tiergarten i beckmörker samt upplevt Berlins råkalla kyla glufsa sig genom märg och ben. När de första tonerna ljöd i det gamla Altbaurummet som jag befann mig i var jag fast. Det var något med den långsamma rytmen, saxofonens mjuka spinnande och den melankoliska stämningen som slog an någon inom mig. Det passade perfekt till mitt norrländska kynne.

Sedan dess har jag med fniss i näsan insett att musiken fungerar alldeles utmärkt som nedåttjack. Att efter en stressad dag slå på en cd och glida ner på soffan är det bästa sömnpillret som finns! Inte för att musiken är trist – nä det har jag aldrig sagt. Rytmen får mitt hjärta att sakta ner så otroligt att jag med lätthet flyter in i sömn, om det är det jag behöver. Ingen annan meditationsmusik har haft den här effekten. Bohren är oslagbara!

Att sen sitta i en kokhet salong i närmare 30-graders värme blev däremot lite av en kulturkrock. Å andra sidan kylde musiken ner mig en aning. Det största jobbet gjorde dock den solfjäder som min väninna tagit med sig. Genialiskt! Jag vill också ha en! Vi turades om att vifta med den, fast det stod snart klart att det var jag som hade den bästa handledsföringen.
Så där i mörkret fick jag inte bara lyssna till de här märkliga gothjazztonerna. Jag fick se bandmedlemmarna gunga i spottar av ljus och rökpuffar från en aldrig vilande rökmaskin bilda dimbank på scenen. Jag insåg nog inte då hur stort det var, men så här efteråt är jag glad och förundrad över att jag faktiskt var där. På ett sätt önskar jag att hettan inte varit så påtaglig. Det var svårt att verkligen njuta, men effekten var densamma. Hjärtat saktade ner och jag kunde guppa runt i en liten båt på en oändlig mental ocean. Fast jag somnade inte!