En smula franskt i allt det tyska

Fortsättning på mina äventyr i sommar-Berlin 2013.

Till slut kom (tis-)dagen då det var dags att ta farväl av min sköna tillvaro på Torstrasse. Jag fick förstås stanna trots att lägenhetens rättmätiga invånare kom hem, men då väntade nästa lägenhet – och en katt som heter Stewie – på sin väktare.

Jag hade städat och snyggat till efter mig. Flyttat över mina sängkläder till soffan inför den sista natten och bäddat rent i sängen. När dörren öppnades satt jag inte ont anande på soffan och surfade. Plötsligt var rummen fyllda av ivriga röster, väskor, kramar, kartor och berättelser från La France.

Photo 2013-08-01 20 53 08

Le Chef

Photo 2013-08-01 20 55 24

Salut!

Resan hade gått till Marseille och sedan vidare i området runt Medelhavet. Jag fick veta att det finns en tågstation mitt i ingenstans, men i närheten av Aix-en-Provence. Den heter Gare TGV Aix-en-Provence. Tydligen finns ingen annan bebyggelse i området. Märkligt. Att en flygplats hamnar så avsides är inte konstigt i och med oljudet från motorerna, men en tågstation???

Innan jag hann fundera djupare på detta trycktes en gåva i min hand. En påse franskt gourmetsalt. Å! Jag som är en rätt simpel matvarelse känner bara till ungefär fyra sorters salt: vanligt, flingsalt, havs- och örtsalt. På kökshyllan i min tillfälliga boning trängdes minst 30 olika sorter. Jag hade ingen aning om vilka de var och när man skulle använda dem, men i denna värme behövdes en extra nypa salt till maten för att uppväga de mängder vatten man måste dricka. Jag kände mig glad och liksom upptagen i den rätta ”saltkretsen”.

Un petit soaré

På köksbänken radades upp delikatess efter delikatess. De här grabbarna vet vad ordet vardagslyx innebär!

I en påse fanns ett antal kronärtskockor.
– De här måste ätas upp, sa Le Chef, och DU ska hjälpa oss!! När passar det? På torsdag?

Jag sa ja direkt. Jag hade väl bara ätit kronärtskockor från konservburk tidigare? Ett svagt minne av att mamma kokade färska kronärtskockor någon gång på 80-talet flöt upp i skallen. Däremot kunde jag inte minnas vad det smakade. Om jag ens åt dem! Jag såg fram emot att få prova igen.

Tänk vilken tur jag har med dessa sköna Berlinvänner och deras generösa läggning.

Slit å släp med belöning

Photo 2013-08-01 21 08 24

Kronärtskockorna

Under onsdagen flyttade jag mödosamt mina grejer (en fet resväska på hjul, en tung datorväska med axelrem samt en papperskasse med matvaror) från Torstrasse till Petersburgerstrasse: en promenad på ca 10 min till Alexanderplatz, en U-bahnresa på nästan lika länge, ännu en promenad på fem minuter – och sedan ett förjävla stretande upp till fjärde våningen. Kändes som minst 30 minuter, men det rörde sig väl om cirka 5. Gummiarmar var bara förnamnet! Stewie, det kattkräket, kände inte det minsta medlidande med mig.

På torsdag var jag återigen i gammal vanlig halvsunkig form och tog U-bahn tillbaka till utgångspunkten. Min cykel stod kvar så det passade bra att äta mysmiddag och sedan cykla hem genom den ljumma Berlinnatten.

Le Chef gjorde ingen besviken. Förutom nykokta kronärtskockor fanns det tre olika dipsåser, ugnsstekta potatisklyftor och oliver. Vilken himmelsk måltid!

Jag måste dock säga att det påminde starkt om en kräftskiva, för så mycket skräp det blev! Jag tog ett blad från ”kockan”, doppade det i dipsås och sedan liksom skalade av den halva teskeden ”kött” som fanns på bladet, med tänderna. Ett mycket långsamt sätt att uppnå mättnadskänsla. Fast vem klagar!? Det var en mycket mycket trevlig kväll.