På väg

Det har gått ett tag sedan jag skrev på bloggen. Det finns flera sommaräventyr som jag inte fått på pränt än. Hoppas de kommer eftersom, för det vore trist om allt inte samlades här. Åtminstone för mig. För tillfället är det så mycket annat som tar min tid. Alla förberedelser. Först skaffa boende i Berlin, skriva kontrakt, hitta hyresgäst i Skellefteå, städa, packa, rensa, fylla i blanketter och skicka till olika instanser för godkännande. Det stora som är kvar nu är att röja det sista, städa, skriva kontrakt med hyresgästen – och få besked av IAF.

Skellefteåälven

Skellefteåälven

IAF (Inspektionen för arbetslöshetsförsäkringen) är de som står ovanför AF (Arbetsförmedlingen) i hierarkin. När man ansöker om att få ta med sig sin a-kassa till ett annat EU-land är det de som bestämmer om man får åka eller ej. De håller på att titta på min ansökan.

Det knasiga är att man inte får skicka in den förrän tidigast tre veckor innan avresa. I praktiken innebär det att man måste fixa allt – boende i landet, resa och biljetter, (i mitt fall) godkännande om uthyrning av lägenhet, ny hyresgäst – INNAN man vet att man faktiskt FÅR åka.

Ett spel med hyfsat hög insats för den som ansöker och en smula obehaglig makt hos myndigheten. Men så ser det ju ut numera. Människan blir lätt en pinne i statistiken och det liv och sammanhang den lever i är mindre viktigt.

Stad med dragningskraft

Om lite drygt en vecka åker jag så till Berlin för sjunde gången sedan augusti 2011. Då inleddes en rätt tät trafik till tyska huvudstaden. Inte precis något jag räknade med då. Saken är den att jag trodde att första resan också skulle vara den sista. Möjligtvis var det den hemska insikten som fick mig att resa dit igen, redan tre månader senare…

Staden har onekligen en märklig dragningskraft. Det är inte bara jag som vittnar om det. I och med ett slags vemodigt avsked till Skellefteå slår det mig att en stad är en stad och det som gör den speciell är också de människor som bor där. De jag känner och älskar.

En stad har sin egen energi, och precis som med människor så umgås man med olika i olika perioder i ens liv. Vid den här tidpunkten vill jag tillbringa en hel del kvalitetstid i Berlin. Jag kommer inte att glömma Skellefteå för den skull. Det är en fin stad, men inte bättre än de underbara människor jag känner här. Dem glömmer jag inte i första taget.

Var sak har sin tid. Nu är det snart tid för Berlin!

2 kommentarer

  1. Jo, du har helt rätt. Det är inte förrän nu som jag börjat bli lite sentimental. Blir ju så när man ska lämna något. Sen, när steget är taget, finns ju fokus där. I det nuet. En sak i taget. Ett steg i taget.

  2. Det är bara att kasta sig ut i det okända…allting kommer att lösa sig! livet har så många möjligheter och det finns underbara människor överallt.

Kommentarer är stängda.