Nationaldag = Feiertag

…eller varför man inte ska dricka en espresso klockan nio på kvällen.

berlinvyGrattis på föreningsdagen Tyskland! Och grattis tv-tornet! Idag är det 44 år sedan invigningen. Fast vänta nu. Det var väl Tyskland som skulle stå i rampljuset idag? För ett år sedan stod jag och min kära vän (förstagångsbesökare) med mycket långa näsor på ett café vid Schönhauser Allee. Vi kunde ju inte förstå varför allt var stängt. Nationaldag? Jaha. Nähä. Hehehehe. Pinsam tystnad. Ridå. I år var jag förberedd…

Fick tipset att uppsöka den  j ä t t e s t o r a  loppis- och antikmarknaden bakom Ostbahnhof. Solen strålade, vinden busade – och det var knökfullt! Först fattade jag inte alls hur jag skulle kunna manglas in i den kompakta folkmassan, men på något vis gick det. Snart konstaterade jag att jag verkade ha tappat bort min shoppinggen, men en stund senare insåg jag att jag var pank. Va?! En liten silverring med blå sten, en silverbrosch och två pocketböcker på tyska var ju det enda jag köpt. Så var det med den saken!

Apropå espresson hade jag somnat efter kl 04 på morgonen och vaknade strax innan kl 09. Ingen lång och skön nattsömn precis. Ändå var jag inte trött. Visst hade det tagit ganska lång tid för mig innan jag kom mig ut, men nu var jag där bland allt folk. Sökte upp en bankomat i Ostbahnhof, köpte en onödig kopp kaffe och nougatcroissant. Delade croissanten med ett halvt dussin gråsparvar och en geting. Solen fortsatte att skina och livet kändes alldeles alldeles underbart.

bukettPå morgonen när jag vaknade tittade jag på de två sista avsnitten av tv-serien Enlightened med Laura Dern i huvudrollen. Hon spelade en kvinna som vill förändra världen. Göra skillnad. Avslöja korruption och maktmissbruk. I slutet undrar hon om hon varit för blåögd, för idealistisk och knäpp. Jag undrar detsamma om mig själv. Här går jag omkring med en lyckoboll i magen bara för att jag är i Berlin. Vad har den staden egentligen som ingen annan har? Tids nog kanske det enda jag ser är misären. De utslagna. Rädda punkare med stora hundar. Buffliga karlar som ska fram till varje pris. Sura kärringar i kassorna på mataffären, posten, museet. De trasiga trottoarerna och ruffigheten. Hundskiten och dammet.

Men när jag går hemåt igen, med en brokig och spretig blombukett i handen. Blommor som jag betalat €2,5 för på marknaden. Solen skiner, vinden busar och min lyckoboll i magen strålar ut genom hela mig. Då tycker jag att det är just det här som gör livet värt att leva. Detta enkla och liksom självklara. Visst, imorgon kanske jag sitter där i myndigheternas klor igen, det regnar och jag har blivit less på att inte prata mitt eget språk. Fast idag går jag hemåt. Ser fram emot en kopp te, smörgåsar med det godaste vegpålägget och en riktigt bra favoritbok att läsa om, på tyska den här gången. Om något kan förändra världen är det detta. En total känsla av frid, närvaro och tyst glädje.

3 kommentarer

  1. Trodde det stod någonstans. Jag är här med full (svensk) a-kassa via Euressamarbetet som finns inom EU och Europa. Alla arbetslösa kan ansöka om att få ta med sig sin a-kassa ut i Europa och söka jobb. Jag tänkte se om jag kan hitta något passande. Det är ett äventyr med allvar i botten. Om jag hittar något bättre här än i Skellefteå finns det ju inget som håller mig kvar i Sverige längre…

  2. Okej, men vad göör du i Berlin! Information utlovades! 🙂 Planer mer än tre månader? Nyfikenhetsnivån stiger!

Kommentarer är stängda.