”Connect the dots”

Det är så jäkla märkligt. Jag hinner inte mer än landa i den här stan så lättar fötterna från marken. Jag frågar mig, är det en slump att flera av de jag känner i Berlin jobbar med teater, sång, musik, skrivande, design och personlig utveckling? Är det en slump att Berlin just nu är en kulturell smältdegel, både när det gäller människor och kulturellt utövande? Jag är inte så säker på att jag tror på slumpen…

På "Tapas" i Umeå. Foto: Sofia Lindblom

På ”Tapas” i Umeå. Foto: Sofia Lindblom

Dagen började tämligen odramatiskt. Barnfamiljen ovanför mig väckte mig tidigare än jag hade hoppats på. Det var bara att gilla läget. Runt lunchtid fick jag ett mess av M och förslaget att gå och fika. Passade mig fint då jag ville hämta min cykel hos honom. Han hade haft vänligheten att förvara den i källaren i sitt hus sedan sist.

Min cykel såg ut som förut. Lite dammig sadel och halvtomma däck. M lekte gentleman och smorde kedjan, kollade växlarna. Vi passerade cykelaffären och lånade deras pump. Det var härligt att rulla iväg efter gatan på ”gamla grålle” i det milda höstvädret. Vi ställde kosan mot Frau Honig på Straßmannstraße och cyklade i sakta mak.

Möten inspirerar

Under morgonen hade flera frågor susat runt i skallen på mig. Känslan av att jag behövde fatta något viktigt beslut. Vad vill jag? I vilken riktning vill jag gå? Hur ska jag få det att hända, att komma till mig? M inspirerar mig och tvingar mig omedvetet att lyssna till mitt hjärta. Jag försökte ju förvirra mig själv genom att inte lyssna. Under vårt samtal, mellan tuggor av utsökt ”hembakad” kaka, vaknade jag upp igen och något inom mig började darra, som en nyfödd rådjurskalv i morgondiset.

Ikväll ringde M igen och samma sak hände. Inom loppet av några minuter hade samtalet djupdykt och det var som om ett hopp inom mig tändes. Kanske jag kan göra det jag allra helst vill. Kanske NU är rätt tidpunkt att på allvar ta itu med drömmarna. The time is NOW! som många gurus säger.

Hur punkterna hänger ihop

Jag tror att det är därför jag är här i Berlin. Staden öppnar upp något inom mig och sedan möter jag de människor som kan hjälpa mig att utveckla det som finns därinne. Jag vet inte varför det inte sker i Skellefteå, men jag tror det hänger ihop med språk. Det är ju något med mig och språk. Ord, som jag skrev om sist. Aaarrghh, det är som att jag försöker lägga ett pussel utan att ha alla bitarna!!

Så vart är jag egentligen på väg? Hur ser pusslet ut?

Steve Jobs sade i sitt berömda Stanford-tal att man inte kan se hur punkterna hör ihop förrän i efterhand. Man måste bara lita på att de verkligen kommer att hänga ihop till slut.

4 kommentarer

  1. Jag blir glad när du skriver så!! Jag vill verkligen inspirera andra. Vi behöver ju varandra för att se oss själva och våra gåvor. Min förhoppning är att jag på ett sätt kan ”visa vägen”, men jag är inte speciellt mycket modigare än andra. Jag följer ju bara det som känns rätt för mig. Jag hoppas att ditt äventyr innefattar skrivande, annars är jag jättestolt och glad för ditt zumbande!! Det inspirerar mig! Kram Karina ❤

  2. Det är verkligen inspirerande att läsa om din resa, både den yttre och den inre. Jag får nästan lust att kasta mig ut i äventyret och på sätt och vis ska jag just göra det också men ett mycket mindre äventyr än ditt förstås. Ett steg i taget.
    Kram

  3. Ja, precis. Just nu är klockan nästan fem på morgonen och jag har skrivit en dryg timme på min berättelse. Kanske är detta det jag ännu inte ser eller förstår? Kram ❤

  4. ”du får vingar på fötterna”
    Stanna i frågan! ”vad är det som är rätt med detta som jag ännu inte ser/förstår”
    <3<3<3

Kommentarer är stängda.