Bicycle Repairman – uppföljaren

Så är min cykel fit for fight. Det var den inte igår. Då var framdäcket platt. Igen! I tisdags fick jag hjälp att fixa punkteringen och det gick snabbt och enkelt. Om jag haft verktygen hade jag möjligtvis kunnat klara det själv – på tredubbla tiden. Hurra för fina och snälla vänner!

Jag bjöd på fika på Café Sibylle på Karl-Marx-Allee som tack och det var jäkligt billigt tycker jag! I runda slängar 45 kr 😀

Gott kaffe i 50-talsmiljö

Gott kaffe i 50-talsmiljö

Men tyvärr var inte lyckan långvarig. Troligtvis fanns en mikroskopisk glasbit kvar i däcket, trots att vi kollade, och gummit var torrt, gammalt och slitet.

Därför tog jag stålhästen och övergick till plan A igen, att gå till cykelreparatören Antrieb på Grünbergerstrasse.

Där blev jag glatt överraskad. Inte nog med att han kunde fixa cykeln samma dag – det var ganska billigt också.

Jag valde, det som jag redan tänkt innan, ett däck som var så kallat ”Unplattbar”. Ja, det hörs ju på namnet vad det betyder. Inklusive arbete, byte till nytt däck och slang betalade jag knappt €35, drygt 320 kr. Jag inbillade mig att bara däcket skulle kosta så mycket.

Oavsett så var det värt sitt pris. Utan cykeln är jag rökt. Åtminstone fattigare. Det kostar ju som bekant att nyttja lokaltrafiken också.

Cykeltur

Till sist gick det fint att cykla till Bürgeramt och fixa det där viktiga pappret.

Egentligen är det bara som ett kvitto på att jag anmält att jag finns i landet. Med detta papper kan man sedan skaffa bankkonto, olika sorters abonnemang, hyra lägenhet osv.

Imorgon ska det visst vara bra väder. Kan ju vara läge att cykla bort till Arbeitsagentur och få även det avklarat.

Höstcykel

Höstcykel

Kollade på olika jobb idag och hittade ett som verkar lovande. Jag ska söka det, fast jag tror inte jag är rätt person. De vill säkert ha någon ung och trendig, men det är bra att komma igång på allvar.

På tal om det så hamnade jag mitt i en diskussion på webben. Vissa (ofta själva inflyttade) uttrycker en intressant synvinkel på ”invandringen” och då menar jag inte den vanliga rasismen.

Nä, här är det många som klagar på de sk hipsters som kommer till Berlin, förändrar staden till oigenkännlighet och ser till att hyrorna stiger. Det är nästan lite trendigt att avsky den trendkänsliga hipstern.

Samtidigt måste man inse att allting förändras. Även Berlin. Man behöver inte gilla förändringen, den kommer ändå.

Det är tråkigt om stadens nuvarande popularitet innebär att de ”verkliga” invånarna knuffas ut när stadsdel efter stadsdel höjer hyrorna, men någon skrev att det inte bara är av ondo att byggnader rustas upp till bostäder. Annars hade de bara stått tomma och förfallit.

Berlin behöver pengar! Men visst är det en förändring som främst gynnar de rika och jag hjälper den på traven.

Blåögd idealist?

Jag hade för ett tag sedan ett samtal om detta, där jag vädrade min idealistiska inställning om att inte alla drivs av att tjäna pengar. Då sa killen jag pratade med:

– Men det är ju jobbigt att vara hungrig…

Det har han rätt i. Jag må ha haft liten inkomst större delen av mitt liv, men jag har aldrig – ALDRIG – behövt gå hungrig. Och jag tvivlar på att någon hipster behövt uppleva det heller, om det inte varit självförvållat efter för mycket partajande.

Nä, den typen av upplevelser gör mig ödmjuk och tacksam över hur bra jag fått ha det i det här livet.

Avslutar med en favorit i repris!