Finanzamt borgar för överraskning

Så blev det äntligen av till slut. Jag har varit till Finanzamt, tyska Skatteverket. Passande nog ligger Finanzamt Friedrichshain-Kreuzberg i en byggnad som starkt påminner om en borg eller fästning. Den ser inte heller speciellt äkta ut. Mer som om den skulle vara byggd av Disney. Garde-Dragoner-Kaserne, som stället heter, stod klar 1854 och hyste manskap och hästar under ett antal år, men 1923 flyttade Finanzamt in. Jag har passerat den några gånger och förundrats, men tydligen aldrig förstått att någon verkligen huserar därinne.

Berlin, Kreuzberg, Mehringdamm 20-30, Finanzamt

Finanzamt Friedrichshain-Kreuzberg, Mehringdamm. Foto: Beak 100, Wikipedia

Min bävan har varit stor inför besöket på Finanzamt, eftersom jag inte riktigt vet vad jag ger mig in på. Häften av min tid jobbar jag ju som frilans och som sådan måste jag kunna fakturera. En god vän har hjälpt mig fylla i ett formulär som jag fortfarande inte riktigt förstår innehållet i, men jag har lärt mig att Einkommensteuer betyder vanlig skatt (av inkomst) och Umsatzsteuer betyder moms. Det senare tror jag att jag som sk Kleinunternehmer ska vara befriad från. Såvida jag håller mig under en viss gräns för det jag drar in. Närmare bestämt 17 500 Euro per år, ca 160 000 kr. Jag tror jag skrivit om det här förut. Hur som helst, anledning till att jag först nu tog mig iväg till Finanzamt var att jag väntat på mitt nya bankkontonummer. När det väl kom behövde jag en vecka till för att samla mod, men också hinna få med mig papper angående min anställning. Den 3 mars börjar jag mitt andra jobb, som också det är 50% eller 20 timmar/vecka. Jag är fan ett geni på att pussla ihop anställningar! Bra att jag övat så mycket i Sverige innan icon_razz

Noll hål

Förarbetet var alltså väl utfört, men skulle de ändå sakna någon uppgift? Jag klev in genom dörrarna, gick genom en lång korridor, som mynnade ut i ett rum med stolar efter väggarna, tog en kölapp och satte mig för att vänta. Det var två nummer eller personer före mig och jag var glad att jag fick en stund på mig att lugna nerverna. Många påstår att det är bäst att hänga på låset på morgnarna, gärna i början av veckan. Det har jag aldrig tyckt varit en god idé – då är ju alla andra där också! Om det så gäller AF i Skellefteå, Arbeitsagentur, Bürgeramt eller som nu Finanzamt. Torsdag eftermiddag och väntrummet innehöll en handfull personer. En stolt pappa som strosade runt med ett sovande barn i sina armar, några ungdomar som febrilt fyllde i olika blanketter, två unga kvinnor med nästan likadana sladdriga tygpåsar hängande över axeln, en ung hipster som knappade på sin mobiltelefon.
Pling! Så var det min tur att gå in igenom de grumliga glasdörrarna. Disk nummer 4 (snarare skrivbord). En man i min egen ålder tog emot mig, jag stammade fram mitt ärende, men han verkade vara van att folk ville samma saker som jag. På 1 minut hade han ögnat igenom min ansökan och krafsat ner ett bortglömt datum. Sen tittade han på mig och sa:
– Det saknas bara en sak…
Skiiiiit! hann jag tänka och höll andan. Sen räckte han fram en stor glasburk.
– Varsågod. Ta en karamell!
Förbluffad tog jag emot en, vecklade av pappret och stoppade honungsgodisen i munnen. Då förstod jag att det var den han menat. Det var bara karamellen som saknades. Jag kände mig som ett barn, vars tandläkare precis förklarat att jag borstat tänderna bra och hade noll hål.

När molnen skingrats

2013-10-29 13.52.35

Engelbecken och Café Engelbecken med Michaelskirche i bakgrunden.

Väl ute på gatan igen var det nära att jag fick ett fnissanfall på övergångsstället. Det här är andra gången som en man inom någon tysk myndighet förvånar mig så totalt. Jag måste ha sett oerhört förvirrad och komisk ut när jag samlade ihop mina saker, tackade och snubblade ut genom glasdörrarna igen. Det enda jag egentligen förstod var att det skulle ta max 2 veckor för mig att få mitt nya skattenummer och därmed kunna fakturera. Bilden av hur mannen behandlat godisskålen på samma torra och effektiva sätt som min ansökan fick mig att tvinga ner mungiporna med stor svårighet. Hade han gått på charmkurs? Bjöd alla de andra också på godis eller bara han? Frågorna var många, men jag valde att låta lättnaden ta över. Jag trampade iväg på cykeln, bort från sagoborgen, och hittade ett litet café i gatukorsningen Linden Strasse/Oranien Strasse, köpte en macka och sjönk ner i total avslappning. Fortsatte färden hemåt och hamnade till slut vid Engelbeckens vatten. Här sken solen och folk hade vågat sig ut på caféets uteservering. Jag beställde en kaffe och satte mig ner för att betrakta några svanar som gled runt på vattenytan. Några ungdomar lekte med en minihund på gräsmattan, damerna i bordet intill smattrade entusiastiskt på tyska och vitt lurv från kaveldunet i strandkanten seglade i slowmotion genom luften. Tänk så mycket tid och ork jag kan lägga ner på att oroa mig! ”Ta en karamell”. Hahaha…