Samaris, Berghain och en nostalgitripp

En helt vanlig tisdag kände jag att jag befann mig i det förgångna och nuet på samma gång. Jag stod inne på Kantine am Berghain, berömda klubben Berghains alternativa konsertlokal, och väntade på att isländska Samaris skulle inta scenen. I den bunkerliknande huvudbyggnaden, som är klubb idag, låg tidigare ett kraftverk och det är alltså i den före detta personalmatsalen man numera kan gå och lyssna på band. Fast det var inte det som kastade mig tillbaka i tiden.

Berghain

Berghain ligger i ett gammalt kraftverk. Foto: Nicor, Wikimedia

Nä, jag kom att tänka på mina första år i Skellefteå. Då man kollade band på Trästocksfestivalen förstås, men också på Urkraft eller Magasinet, som långt senare blev Pinkerton. Den där välbekanta, mysruffiga och intima känslan infann sig på nytt, 20 år senare och i en storstad. Kanske är det för att jag saknar den tiden, det som Skellefteå var då, som gör att jag dras till Berlin? Här lever fortfarande den där stämningen kvar. Det finns en slags underground- och småstadskänsla samtidigt som storstadspulsen och den ettriga trafiken brusar på i bakgrunden. Och Skellefteå var annorlunda i mitten av 1990-talet! Inte bara för att jag var yngre, utan Urkraft och den spirande musikscenen gjorde ”staaan” till en spännande plats. Under 2000-talet kämpade Pinkerton för att hålla den alternativa motorn igång, men när de stängde upplevde jag att hockey- och melodifestivalhysterin tog över helt. Det fanns liksom inget annat längre. Ska villigt erkänna att jag inte direkt var stammis på Pinkerton, men jag uppskattade klubbens existens och att de jobbade på att försöka bredda utbudet. Föra in nya vindar från den större världen eller åtminstone resten av Sverige. Jag vande mig aldrig med tomheten som uppstod när de stängde.

Igenkänning

Jag inser att jag låter gnällig eller bara medelålders sentimental, men det som skapar sammanhållning för en majoritet kan samtidigt hjälpa till att stöta bort de som är i minoritet. De som söker just alternativ. Ärligt talat är nog Skellefteå för litet och det har jag insett. Möjligtvis är det jag som förändrats och inte stan… Så plötslig, mitt i folkhopen på Berghain Kantine – där målarfärgen hängde som stora konstnärliga sjok från taket, discobollarna snurrade i ultrarapid och förväntansfulla ungdomar i jeans och basketskor satt utspridda på golvet – blev jag alldeles varm i magen. Jag kände igen någonting. Längtar inte efter att vara 20 år igen, men avklippta trådar inom mig knöts ihop på nytt. En upplevelse av tillhörighet mitt i allt det okända, nya och ovana. När Samaris äntligen gick upp för att spela såg jag tre ungdomar släntra fram mot scenen. En ung tjej i glittrig, lätt vadderad morgonrock, i stil med dem min mamma bar på 60/70-talet, slängde förläget med armarna innan hon grep tag om mikrofonen. Enda killen i bandet ställde sig i mitten, bakom datorn och mixerbordet. Till sist dök en annan tjej upp. Hon hade julgransglitter på huvudet och en klarinett i handen. Sångerskan tittade blygt ut över publiken, sa ”Hello Berlin” och sen körde de igång.

Samaris

Isländska Samaris. Foto: Inga uppgifter.

Samaris är duktiga. Deras musik är svävande och förtrollande. Sångerskan låter som en ung Björk, klarinetten passar märkligt bra in i ljudbilden och publiken vaggas in i en sagobubbla. Suddiga bilder av människor som simmar under vatten spelas upp på en vit duk bakom bandet. Videokanonen på en platta hängande från taket åker på sniskan och två killar hastar fram med en barstol. Den längre ställer sig på pallen och rättar till projektorn. Han hinner knappt ner igen så åker den snett igen. De rycker ut med pallen. Samma resultat. Tredje gången gillt tar de med silvertejp och fäster kanonen på plats. Tyvärr tejpas också powerknappen fast i OFF-läge, vilket innebär en sista insats av grabbarna med barstolen. Hela förloppet blir till en del av showen och vi ler liksom drömskt och ofokuserat mot varandra killarna och jag. Samaris spelar låtar från sin enda utgivna cd, som också heter Samaris, samt nya sånger från ett album som kommer senare i år. När de går av scenen är de glada och stolta över den fina responsen, men kan tyvärr bara spela ett extranummer. Applåderna fortsätter långt efter att de gått av för andra gången. Människor ser inte ut att vilja bege sig hemåt, men en efter en droppar de av.

Återvinning

Det är något speciellt med att stå i en lokal med avskavd målarfärg i taket, svarta sammetsdraperier, discokulor och betonggolv. Stället signalerar rock’n’roll, men inte nödvändigtvis på ett aggressivt sätt. Ibland glömmer man vad patinering kan göra för atmosfären. Nytt och fräscht är inte alltid det bästa. I Berlin är man experter på återanvändning. Inser att jag aldrig kommer bli en person som klarar av det sparsmakade och minimalistiska. Jag gillar starka färger och ett mångfald av stolar, svartvitrutigt golv och konservburkar till blomkrukor. Önskar att Skellefteås framtida kulturhus kommer ha en musiklokal med färgflagor i taket och bjuda in band, konstnärer och skådespelare som vågar utmana majoriteten. Inte mycket. Räcker med bara lite, lite. Så att den alternativa vinden får fläkta igen. Några aktörer utmanar förstås fortfarande, men egentligen spelar det ingen roll för mig. Jag befinner mig ju i Berlin och hittar nya saker som fyller mig. Även om de påminner om det som fyllde mig förr. Samaris väcker nostalgin inom mig och jag minns band som Portishead, Bel Canto och The Knife. Och inte minst Björk. Det var ju hon och Sugarcubes som först introducerade mig till isländsk musik. Det sägs att historien upprepar sig. Är det bara ett större och bättre Skellefteå jag hittat i Berlin…?

Några av Samaris låtar:
Samaris – Ég Vildi Fegin Verda
Samaris – Góða tungl