När det plötsligt vänder

I morse mådde jag pyton. Jag kallsvettades, det susade i öronen och jag mådde illa. Försökte göra mig i ordning för jobbet, men kände mig så svag och konstig. Till slut bestämde jag mig för att sjukanmäla mig. Jag kunde ju alltid jobb imorgon istället för idag, om det knep och jag mådde bättre. Fördelen med deltid. Sen rasade jag ihop i sängen igen. Jag sov som en stock och vaknade runt 12-slaget!? Mådde lite bättre och efter en sen frukost kändes det hyfsat. Jag bestämde att jag måste ha frisk luft. Solen sken och jag behövde handla. För säkerhets skull tog jag med en bok och en flaska vatten. Ifall jag ville ta en promenad.

Kyrkogården i Friedrichshain. Foto: Ingrid Carlsson

Kyrkogården i Friedrichshain

Vilken bra idé! Sol och närhet till träd och natur läker det mesta. Speciellt som det i mitt fall snarare var psykisk utmattning som var problemet. Inget fysiskt. Allt detta grunnande på nästa steg. Om jag ska flytta på allvar eller inte och hur i hela friden jag ska få ihop det pusslet!!?? Hela påsken hade jag försökt lösa dessa gåtor. Även om jag fokuserat på annat hade det snurrat på i bakgrunden. Sedan vaknade förstås alla andra frågor jag ställer mig angående mitt liv. Hur jag vill att det ska se ut och vad jag behöver göra för att komma dit. I min ensamhet gick det dåligt att distrahera tankarna. Å, jag kan bli så trött på mig själv!

Jag gick min numera vanliga promenadväg; korsade Karl Marx Allee, stannade till vid bankomaten och vek sedan in på kyrkogården. Där är det ju fridsamt och lugnt. Precis vad jag behöver. Samtidigt möts liv och död därinne. Livet i form av andra människor, fåglar, träd och blommor. Jag stannade och pratade med en ekorre. Den stirrade ner på mig från sin trädgren. Sen stampade den med fötterna så att det trummade mot barken. Kanske försökte hen skrämma iväg mig. Nästa möte var med herr och fru Koltrast. Han nickade myndigt åt mitt håll, där han satt på en gravsten, medan hon prasslade runt i löven nedanför. Jag strosade vidare ut mot Landsberger Allee. Där tvekade jag en stund. Skulle jag gå till Frau Honig och äta lite eller orkade jag gå en sväng i Volkspark också? Värmen hade tvingat mig att ta av mig munkjackan och gå i kortärmat. Synd att inte ta tillvara på en sådan vacker dag trots allt. Och det kändes bättre att vara ute. Jag korsade gatan och lät parkens svalka omsluta mig.

En gammal borttappad solros. Foto: Ingrid Carlsson

En gammal borttappad solros

Förutom Tiergarten är Volkspark Friedrichshain min favoritpark i Berlin. Den är kuperad, det finns lummighet och öppna gröna ytor, ett minivattenfall, ett mysigt café med lyxig Sachertorte, en Biergarten och en guldfiskdamm. Idag hade jag – konstigt nog – ett sug efter att springa och då är verkligen Volkspark idealet. Tyvärr tog jag inga gympadojor med mig när jag åkte söderut i januari, men att bara tanken på att springa fanns där hos mig insåg jag var ett gott tecken.
Efter att ha studerat änderna i en av dammarna, solat armarna och lyssnat på barnaskratt – då vände det plötsligt! Mina inre moln skingrades och solen lyste igenom. Haha! Underbart! På himlen ovanför mig hände motsatsen och jag begav mig iväg till Frau Honig för att äta något och nyttja deras wifi. När jag var nästan framme mötte jag M på cykel. Han tog sig tid en stund innan han skulle till jobbet på Hauptstattoper och fikade med mig. Vi pratade om påsken, hur den varit, och om andra saker som intresserar oss. Efter att han gått roade jag mig med att lägga upp några bilder på mitt älskade Instagram. Till slut betalade jag och gick ut för att upptäcka att det regnade. Ett stilla sommaregn medan solen fortfarande sken. Med tunga droppar mot min hud klev jag iväg med långa steg efter gatan.

Ibland är det inte piller eller sjukvård man behöver. Nä, något så enkelt som en promenad, ett samtal med en god vän, lite sol och regn kan göra under. Och hade jag inte där på sängkanten, med snurrade och bultande huvud, sagt rakt ut i rummet: ”Universum – visa mig något vackert idag!” Tänka sig, Universum svarade visst…