Jag vill vara som Underbara Clara!

Nåja. Kanske inte exakt som hon, men jag tycker hon har många kloka åsikter. Clara Lidström, som är mest känd som bloggaren Underbara Clara, vågar sticka ut hakan och stå för saker. Hon får ofta kritik för sin präktighet eller felaktigt för att förespråka 50-talets hemmafruideal. Jag anser att hon är betydligt modernare än så. En ung kvinnlig entreprenör och en sund förebild för kvinnor i alla åldrar. Gillar t ex hur hon tänker om ett bättre och mer hållbart samhälle. Såg alldeles nyss programmet De Obekväma på SVT. Där pratade Clara en hel del om den svenska arbetslinjen och jag tror hon är något viktigt på spåren.

2014-04-17 14.06.25-1Att dagens system – inte bara i Sverige – går ut på att alla ska jobba så mycket som möjligt för att kunna hålla uppe konsumtionen. Men det funkar ju inte eftersom fortfarande många går utan jobb och vi kan inte fortsätta konsumera på dagens nivå om vi vill rädda miljön och framtiden. För vår egen skull. Jorden lär skaka av sig oss, som en hund skakar av sig vatten. Vi gräver vår egen grav som vi håller på och skövlar, dödar och förstör. Läste nyligen på Care2 Petition Site att gas- och oljebolag vill söka olja med en ny slags ”seismologisk air gun”. Man tänkte använda den ”24 hours a day, 7 days a week, for weeks and months on end”, vilket skulle innebära att de samtidigt skadar eller tar livet av mer än 138 000 sjölevande däggdjur. Inte helt otroligt att en hel del fisk och andra varelser stryker med också. Jag menar, vad tänker folk med egentligen? Måste vara plånboken, förhoppningsvis inte hjärnan – med med hjärtat är det definitivt inte. Så sjukt!

Att leva alternativt

Även om Clara kanske inte har alla svar så ställer hon många bra frågor. För att kunna leva som hon lär har hon flyttat ut på landet, skaffat höns och vill helst inte jobba mer än 6 timmar per dag. Det har förstås blivit mer, men hon säger att när hon jobbat för mycket tappar hon också lusten. Precis så känner jag med! Jag har haft heltidsjobb med hög arbetsbelastning och till slut dödas min lust när det inte finns tid för reflektion och planering. Det är liksom bara plattan i mattan som gäller. Ofta skulle två eller åtminstone 1,5 person behövts för att jobbet skulle bli ordentligt utfört. För det är just det – inget får ta tid längre. Man måste liksom löpande-band-jobba. Åtminstone är det min erfarenhet och jag vill inte leva så längre. Jag ville hitta ett alternativ. Därför har jag två deltidsjobb, varav det ena kan utföras när som helst och var som helst (så länge det finns internet). Det innebär att jag inte tjänar särskilt bra, men jag behöver bara ”anpassa mig” till en arbetsgivare 2,5 dagar i veckan. Resten av tiden är jag fri att disponera som jag vill. I och med att det är billigare att leva i Berlin så fungerar det. Så här i början gäller det att mätta mun efter matsäck, men det går.

Att hjälpas åt

2014-04-16 13.21.43-1Därför har jag alltså flyttat till Berlin. För att ett annat liv är möjligt här. En intressant kombination av småstads- och storstadsliv, skulle man kunna säga. Hyrorna är inte superhöga (än), man kan äta en hyfsad lunch för ca 35-40 kr (i vissa stadsdelar) och människor kommer hela tiden med nya idéer (sant!). Läste nyss om några som ska öppna ett mataffär. Deras grej är att sälja varorna med så lite förpackningsmaterial som möjligt. Var annars än i Berlin skulle någon komma på den idén? Hur som helst är det just här folk tänker i de här banorna. Man kämpar emot gentrifieringen och konsumtionen. Istället startar man kooperativ med grannarna, som Polly&Bob gjort. I helgen anordnar de ”Vardagsrumskonserter” överallt i Friedrichshain. Folk får anmäla till gruppen att de ska ha konsert och sen syr Polly&Bob ihop ett program som de går ut med på Facebook, med affischer med mera. Jag är inte helt insatt i saken, men det är toppen att de engagerar sig på det här viset. De har andra projekt igång också. (Den intresserade får läsa mer här.) Annars bor många i minikollektiv, säljer egen konst, spelar i band eller hittar på de mest kuliga grejer. En kreativ smältdegel. Den bilden av stan stämmer, men eftersom samhället inte riktigt är byggt efter de här idéerna kan det innebära ett otryggt liv. Jag tror däremot att det är framtiden. Att hjälpas åt, gå ihop, fixa själva. Ingen ny tanke. Vi såg det t ex på 1960-talet, så hippiekulturen har en hel del att lära oss…

I veckan har jag redan fått tre exempel på detta med att hjälpas åt. Jag kommer själv att behöva be om en hel del hjälp längre fram. Under påsk mailade jag med en vän i behov av hjälp och jag ska göra vad jag kan för att bidra. Idag träffades jag och T igen och hon erbjöd sig att baka till min födelsedag och jag att göra flyers och affischer till henne vid behov. Tjänster och gentjänster. Att hjälpa från hjärtat. Så vill jag ha det. Hur vill du leva?