Leipzig By Night

Ibland har jag varken tid eller lust att skriva och då hamnar inlägg på hög. Samtidigt som det är trist att publicera texter om gamla upplevelser är det ju synd att de ska bli liggande. Alltså kommer här fortsättningen på berättelsen om Leipziger Buchmesse. Vi hade strosat runt på mässan i 4-5 timmar när vi runt 17-tiden bestämde oss för att åka in till centrum av Leipzig. Så här var det…

Nu är vi i Leipzig!

Nu är vi i Leipzig!

Vi lämnade alltså Leipziger Buchmesse för att ta oss en titt på själva staden Leipzig. Med hjälp av GPS-guiden hittade vi in till centrum lätt som en plätt. Vi parkerade ”Silverpilen” i garaget och knatade upp till marknivån. Ojojoj! Vilken vacker stad! Så mycket att titta på. Jag försökte fotografera, men skymningen suddade ut konturerna mer och mer på husen. De bästa bilderna får komma med i inlägget. När vi stod där på torget kunde vi se en hög byggnad till vänster och rakt fram låg en märklig blåfärgad kyrka i stil med Sydney Opera House. Den förra ska visst likna en bok (?) och den andra är en fd kyrka som byggts om för att bli en del av universitetet. Den var verkligen häftig att skåda, men bilderna blev inte så lysande. Därför fick den nedan duga. Vi fortsatte in efter gågatan. Den såg väl egentligen ut som de flesta gågator i större städer. Samma affärer och glittrande skyltfönster. Lite längre fram skymtade dock byggnader med intressanta krusiduller och annat som bara finns på gamla stenhus. Inget man ser i norrländska städer som mestadels består av träkåkar. Möjligt att det är därför dessa intresserar mig, för de är så exotiska för norrlänningen i mig.

Leipzig. Foto: Ingrid Carlsson

Universitetet ligger delvis i en gammal kyrka.

Leipzig. Foto: Ingrid Carlsson

Ett hus i form av en bok (?)

Leipzig. Foto: Ingrid Carlsson

Intressanta byggnader i skymning.

Leipzig. Foto: Ingrid Carlsson

Månen är nästan full.

Leipzig. Foto: Ingrid Carlsson

En staty med en intressant berättelse.

Leipzig. Foto: Ingrid Carlsson

Människorna satt ute och åt i marskvällen.

Kvällsmässa i Thomaskyrkan

Det var när vi kom fram till Thomaskirche som det började bli riktigt intressant. Kyrkan är berömd för att Johann Sebastian Bach verkade här från 1723 fram till sin död 1750. Mitt ressällskap är ett stort ”fan” så vi började promenera runt byggnaden. Plötsligt såg jag ljus innanför de höga kyrkfönstren. Kanske kyrkan var öppen, trots att klockan vid det laget var efter kl. 18.00. Försiktigt drog vi i handtaget och mycket riktigt, dörren gick upp. Tysta som möss smög vi oss in och möttes av en äldre dam som förklarade att det var fullt nere i kyrkorummet, men att det fortfarande fanns lediga platser uppe på sidoläktarna. F och jag tittade på varandra och sen tassade vi uppför trappan på höger sida. Där fanns mycket riktigt mycket plats. Precis just då skulle gosskören sjunga, vi sjönk ner och försvann bort i det blå. Det var som att lyssna på en änglakör. Fantastiskt så duktiga de var. Fast ärligt talat fattar jag inte varför det ska vara pojkar rakt igenom. Alla har ju pipiga röster innan puberteten. Är väl ännu en gammal tradition att flickorna minsann inte ska sjunga i kyrkan. Låt oss inte fördjupa oss i detta. Vi hann under ca 45 minuter njuta av flera körstycken och som slutkläm brakade förstås kantorn igång på Bachs gamla kyrkorgel. Otroligt pampig avslutning.

När vi kom ut på gatan efteråt var vi allt lite omtumlade. Då hade vi hunnit kika in på läktaren och smygfotografera orgeln. Nere i koret fick vi se Bachs grav med blommor på och runt om. Han skulle ha fyllt 329 år nästan på dagen om han levat. Den 21 mars 1685 var hans födelsedag. Vi poserade vid hans staty ute i mörkret för att sedan glida in på en intilliggande restaurang. Tänk, nu minns jag inte vad jag åt. Tror det var en restaurang som serverade tysk husmanskost, men jag hittade något vegetariskt ändå. Det var skönt att sitta där i värmen och njuta av god mat och trevligt sällskap. Tänk vilken rolig dag det blev ändå. Ibland har man tur och halkar, som på bananskal, in på saker man inte räknat med. Älskar att få plötsliga infall, agera på dem och sedan bli serverad en kvällsmässa i Bachs kyrka. Kan det bli bättre än så här?

Thomaskirche. Foto: Ingrid Carlsson

Thomaskirche, där Bach var aktiv.

Thomaskirche. Foto: Ingrid Carlsson

Närbild på kyrktornen i skymningen.

Thomaskirche. Foto: Ingrid Carlsson

Ornament ovanför porten.

Thomaskirche. Foto: Ingrid Carlsson

Bachs berömda orgel. Nyss satt han där…

Thomaskirche. Foto: Ingrid Carlsson

Taket inuti kyrkan.

Thomaskirche. Foto: Ingrid Carlsson

I förgrunden: Bachs grav med blommor.

Der Jahrhundertschritt

Som avslutning måste jag bara nämna den staty som vi passerade på väg tillbaka till bilen (se sista bilden). Jag tyckte den såg märklig och obehaglig ut. En hopkrympt mansgestalt, med långa spinkiga ben, ser ut att vara på marsch; ena handen är knuten i en nazisthälsning och den andra viftar argsint knuten i luften. Den bakre foten bär en stövel, medan den främre är bar. Runt armen med den knutna näven sitter en röd armbindel. Mina tankar gick till kamp och krig. Andra världskriget och nazismen förstås, men sen då?

En vän förklarade för mig att statyn heter ”Der Jahrhundertschritt” och är skapad av konstnären Wolfgang Mattheuer för Zeitgeschichtliches Forum Leipzig. Det betyder ungefär Tidshistoriskt Forum och är ett museum om Tysklands delning, vardagen inom den kommunistiska diktaturen samt återföreningsprocessen. Statyns höjda högerarm symboliserar verkligen nazismens frammarsch och den knutna näven står för arbetarklassens kamp. Att huvudet är så nedtryckt kan anspela på rädslan att säga sin mening, för att tänka och handla fritt. Massan före individen, som ju är det viktigaste inom kommunismen såväl som de fascistiska rörelserna. Ja, detta är alltså min vän Hs förklaringar, men jag köper varenda en. Konst är verkligen spännande och den här statyn är ju tyvärr fortfarande aktuell. För hur individuella är vi i vårt tänkande? Vågar vi säga det vi tycker högt? Vi ser hur vissa tiger om mobbing, men samtidigt använder andra sin makt genom att gå samman för en god sak, som i Kärrtorpsdemonstrationen. De högerextrema ideologierna lever också kvar, men förhoppningsvis har vi ett större civilkurage idag. Det är svårt att veta hur man själv skulle ha agerat under andra världskriget, men jag hoppas att jag idag vågar stå för det jag tycker, även i en tuff situation. Det återstår att se. Men Leipzig har jag i alla fall fått en glimt av och jag tyckte om det jag såg. Fast inget slår ju Berlin förstås! 😉

Thomaskirche. Foto: Ingrid Carlsson

Syns han? Bach himself.

Thomaskirche. Foto: Ingrid Carlsson

Tror det här är det gamla rådhuset.

Thomaskirche. Foto: Ingrid Carlsson

En staty som visar ett århundrades historia.