Sting på Waldbühne

Ja, vad ska jag säga? Hur kan jag beskriva denna fantastiska upplevelse? Det går inte. Om du varit på en otroligt bra konsert så vet du vad jag menar. Sen multiplicerar du den känslan med 1000 – minst! Sting visade verkligen vilken förstklassig världsartist han är.

Foto 2016-08-01 21 12 44

Jag brukar sällan gå på konsert. I så fall mindre sådana, med artister som inte lyser starkast på stjärnhimlen. Dels är det lättare att få tag på biljetter och dels behöver jag inte trängas med så många människor.

Men nu snackar vi Sting. En av mina gamla husgudar. Min första tanke var:

”Jag måste dit, innan han går och dör!”

Så många stora artister har gått ur tiden det senaste åren. Jag tog det säkra för det osäkra.

Trängas med folk. Jojo, Waldbühne rymmer 22 000 personer… Men vilket ställe det är!! En amfiteater omringad av skog. Inget tak, bara himlen över huvudet.

Första gången jag var här på konsert svävade jag på moln efteråt.

An Englishman in Berlin

Förband igår var Stings son Joe Sumner. Han var en överraskning, och väldigt lik sin far på alla sätt. Hoppas att även hans karriär kommer att ta fart.

Men när väl farsan intog scenen visade han att gammal är äldst.

Och han satte ribban högt med en grym version av ”I’ll Be Watching You”.

En av de första låtarna han spelade var en annan av mina stora favoriter, ”Mad About You”. Ja, det var en av kvällens många gåshudsögonblick – och så fortsatte det bara.

Med van hand förde Sting och bandet oss genom fartiga hitlåtar som ”Message In a Bottle” och ”Every Little Thing She Does Is Magic” – då hoppade jag av ren förtjusning – till en magisk version av ”Roxanne” ihopmixad med Bill Withers underbara ”Ain’t No Sunshine”.

Emotional overload

När de fläskade på med jazziga tongångar började jag headbanga. Ologiskt jag vet, men det var omöjligt att stå still. Pianisten var grym!

Tårarna kom under ”Shape Of My Heart”. Det hade bara varit en tidsfråga, men så blev det den som satte igång flödet. Ojojojojojoj!

Konserten med Ane Brun i vintras var mäktig, men Sting klår henne faktiskt. Deras musik går förstås inte att jämföra, jag gillar dem enormt mycket båda två. Tillsammans blir de nog mina två starkaste konsertupplevelser.

Nirvana i Stockholm 1993 icke att förglömma! Fast de hade kunnat spela hur dåligt som helst. Att ha varit där – på 90-talets största konsert – var gott nog.

Än en gång svävade jag på moln hem ifrån Waldbühne i mitt älskade Berlin.

Tack Sting för en oförglömlig kväll! ❤