Utställning av William Kentridge

Ett tidigare verk av William Kentridge

Jag hade aldrig hört talas om den sydafrikanske konstnären William Kentridge förut, men blev nyfiken när jag förstod att han bland annat jobbar med film. Hans utställning ”NO IT IS !” på Martin-Gropius-Bau pågår fram till på söndag, den 21 augusti.

Det första vi fick se när vi klev in på utställningen, var Kentridges egen version av den berömda stumfilmen Le Voyage dans la Lune, eller ”Resan till månen”, av Georges Méliès från 1902 (se sist i inlägget). När originalet kom visade det prov på de allra senaste tekniska effekterna. Ja, ingen hade sett eller skapat något liknande förut.

Kentridge tillförde i mitt tycke inte något speciellt med sin version, men kanske att hans budskap gick mig förbi? Det var förstås mörkt i lokalen, så att filmerna kunde visas. Hela 8 kortfilmer projicerades samtidigt – 3 vardera på de längre väggarna, och 2 på kortändorna – men hörde ihop. Huvudfilmen var alltså en egen version av Méliès gamla film, medan de andra visade kortare kompletterande sekvenser.

Jag skulle tro att det stod något om syfte och tanke med verket i programbladet, men som sagt, det var svårt att läsa.

Imponerande hantverk…

Kentridge ställde också ut en samling kortfilmer som var roligare att titta på. Sidorna i olika böcker fladdrade förbi och på dem hade han målat sina egna små berättelser. Enkla små filmer som bara pågick några minuter.

Även saker som teckningar, kalligrafi och skulpturer fanns med på utställningen. Det mesta i svart mot vit bakgrund eller målat på brunt papper. Ibland med ex små röda detaljer. På vissa bilder hade han skrivit citat eller skapat ordlekar.

Själva tillvägagångssättet var imponerande, med kombinationen av teckningar, animationer och riktig spelfilm. Ändå vaknade ingenting inom mig.

…som inte berörde

Ibland går jag på en utställning och kommer ut därifrån med en obeskrivlig känsla. Enklast är det att förklara den med ett Jasså?!

I ett intilliggande rum projicerade Kentridge en enda lång film efter hela väggen, More Sweetly Play the Dance (2015). Flertalet skärmar stod uppställda och visade en lång musiksekvens, där afrikanska människor, med olika attribut eller kläder, rörde sig från vänster sida av rummet till höger. Som en enda lång musikparad.

Tekniken var imponerande och jag gissar att det tagit många timmar att skapa filmerna. Ändå var det med en axelryckning jag lämnade byggnaden.

”Sorry, mr Kentridge. I don’t get it.”


Le Voyage dans la Lune av Georges Méliès, 1902