Ingrid + Berlin = 5 år av kärlek

© Ingrid Carlsson

Brandenburger Tor

Ibland får jag frågan om varför jag flyttade till Berlin. Svaret är inte längre kort. Tvärtom kan det ta ganska långa tid att förklara hela processen. Jag har svårt att hoppa över något steg, för alla var lika viktiga för mig. Här kommer ett försök att berätta, i någorlunda korthet, hur det egentligen började…

Jag befann mig i något som närmast kan beskrivas som en sömn.

Under flera år hade jag kämpat på, både med att hitta ett fast jobb och att starta eget företag. Inget av det gick speciellt bra och resultatet blev att jag 2009 nästan slog näsan i den berömda väggen.

För att rehabilitera mig själv tog jag en paus från allt, sökte skrivarkurser. Något pockade på inom mig. Kanske att skriva kunde vara min grej?

Så kom våren 2011 då jag äntligen fick ett ”eget” jobb. Jag skulle fylla Skellefteå museums hemsida med innehåll. Det var roligt att samla in material, hitta en gemensam och allmän röst samt lägga ut allting på sajten. När jag fick frågan att gå upp från halv- till heltid kändes det självklart.

Men samtidigt hade jag en skrivarkurs kvar samt att jag skulle delta i ”Det susar i säven” på Västerbottensteatern. Tre gånger försökte jag dra mig ur, men projektledaren vädjade till mitt dåliga samvete.

”Vem skulle kunna fylla dina skor?”

Ja, vem? Men tänk om jag inte varit med…

© Ingrid Carlsson

Berlin – Eastside Gallery

Uppvaknandet

En dag, när vi skulle repetera, klev jag in i köket och snubblade på en tysk – från Berlin! Jag minns att jag skrattade förvånat. ALLA hade pratat om den stan ett tag, och så satt det en äkta berlinare här!

Han skulle praktisera några veckor på teatern. De var ett gäng på 8-9 tyskar (alla från Berlin), som var i Skellefteå för att se något nytt, ha praktik och förbättra sin engelska. Redan där såddes ett frö. Kan man göra så när man är över 40 år?

Mötet med M, som jag kallar honom, skakade om mig på något sätt. Inte nog med att jag blev inspirerad av modet att åka iväg och se något nytt, vi hade så många gemensamma intressen. Han verkade dessutom inställd på att tro på sin förmåga, något jag aldrig egentligen hade gjort.

Vi blev vänner och när han åkte tillbaka till Berlin bytte vi mailadresser och telefonnummer.

© Ingrid Carlsson

Potsdamer Platz: delar av fd muren

Sammanbrottet

Sedan M hade åkt hem började mitt liv att falla ihop. Utmattningen hann ikapp mig och vi hann nästan inte ha premiär på sommarteatern innan jag blev totalt däckad av en tuff förkylning. Jag hade inte ens någon röst längre.

Andra tunga saker på det privata planet hände och det slutade med att jag tillbringade midsommarafton på soffan, ensam hemma med katten. Solen gassade utanför fönstret.

Att jag tyckte synd om mig själv var bara förnamnet 🙂 Samtidigt släppte jag kontrollen över mitt liv. Det fanns inget annat att göra än att jobba på att bli frisk.

Så fick jag ett sms. Ja, M hörde faktiskt av sig! Min nya vän fanns kvar och han var nu tillbaka hemma.

© Ingrid Carlsson

Pariser Platz med Brandenburger Tor

Äventyret lockar

Vi började att skriva mail till varandra, vi delade våra tankar och intressen. Även om vi var olika som personer så var vi samtidigt väldigt lika. Att liksom få ”möta mig själv” var underligt och samtidigt lärorikt. Kanske även jag var konstnärligt begåvad?

I mitt huvud började en idé ta form. ”Tänk om jag skulle…”

Vi kände inte varandra så väl att jag skulle våga fråga om jag fick bo hos honom. Dessutom var det viktigt att detta blev mitt projekt. Jag hade alltid tyckt om att resa, men hade sällan rest ensam. Det skrämde mig, för under flera år hade jag knappt varit ute och rest i Sverige, än mindre i Europa.

Ändå gjorde jag det. Jag bokade resa och hotell, utan en aning om var Kurfürstendamm låg. Jag hade bara läst att nattetid fanns det många prostituerade där, och vid Bahnhof Zoo. ”Hjälp! Klarar jag detta?”

Först då skrev jag till M att jag skulle komma. Vad skulle han svara?

”Men så roligt! Det ser jag fram emot. Herzlich Willkommen!”

_MG_3791

Mötet med staden

Mitt första intryck av Berlin var helt annorlunda än jag föreställt mig. Klockan var nästan elva på kvällen när jag steg av bussen för att söka rätt på hotellet. Kurfürstendamm bredde ut sina armar och välkomnade mig med ett sommarvarmt leende. Det kanske stämmer att ”Berlin är den vänligaste huvudstaden i Europa”?

Dagen efter hade M och jag bestämt träff på Hackescher Markt, vid glasstället Häagen-Dazs. Båda namnen lät väldigt exotiska i mina öron. På väg till S-Bahn drog jag in luften av stad, avgaser och doften av matos och kaffe från restaurangerna. (Redan då anade jag det…)

När jag kontaktade M var det en ren chansning från min sida. Jag kunde ju inte veta om han verkligen ville träffa mig och visa mig stan. Men det ville han – och han var den bästa guide jag någonsin haft!

Så här i efterhand tror jag att M blev den pappa jag alltid saknat. Han berättade intressanta saker om konst, arkitektur och fotografi. Om Tysklands historia och hur den påverkat honom och hans generation.

Det var mycket speciellt att någon tog sig tid att berätta saker för mig. Att han tog guidningen på allvar fick mig att känna mig betydelsefull och respekterad. Och jag älskar att lyssna på berättelser!

Foto: Mark Beyer

Jag poserar vid Eastside Gallery

Att hitta hem

Vi hann med så mycket på mina 6 dagar i staden. Alla de stora sevärdheterna, vi var till och med upp i mitt älskade tv-torn.

Plötsligt kände jag det igen, det jag tidigare bara anat. När vi cyklade längs paradgatan Karl-Marx-Allee, med de ståtliga vita skrytbyggena för arbetarna – husen som kommunisterna lät bygga på 1950-talet – på var sin sida om oss. Då kände jag mig så fri, så fri. Och så oerhört bubblande lycklig.

Det var den näst sista dagen. Då hade M lånat mig sin extracykel och fört mig genom flera stadsdelar: Friedrichshain, Kreuzberg, Mitte. Jag hade ingen aning om var vi befunnit oss och det hade varit länge sedan jag cyklat så långt i värmen.

Att avsluta dagen med att se Berlin från ovan, i den roterande restaurangen i tv-tornets kupol, det var stort.

Ändå väntade något så mycket större.

© Ingrid Carlsson

Ett smärtsamt farväl

Avskedet

Sista dagen verkade även Berlin hänga med huvudet. Det duggregnade och himlen var grå. Jag hade packat väska och gjort mig klar. Staden skulle få så mycket av min tid det bara gick.

M hade föreslagit att vi skulle gå på en konstutställning på hans favoritmuseum, Neue Nationalgalerie. De visade en utställning med konst från 1900-talets början och fram till 1945.

Målningarna chockade mitt redan känslomässigt svajiga system. Ett rum hade tavlor från kriget runt väggarna, och i mitten Käthe Kollwitz staty av en mamma som försöker skydda sina barn från ondskan. Allt jag såg gick rakt in i hjärtat.

Efteråt behövde jag en paus. Tårarna låg och brände under ögonlocken och jag kände mig generad över min reaktion. Men M förstod.

Dagen till ära, och för min skull, hade han på sig sin Skellefteå-tröja. Vi var båda rörda, för vi trodde att vi aldrig skulle ses mer. Att detta var det slutgiltiga avskedet, och tiden tillsammans hade varit viktig för oss.

Till slut måste jag åka och hämta min väska för att sedan ta mig ut till flygplatsen. En sista kram och ett hejdå. Jag trodde hjärtat skulle brista. Vad var det med mig? Tanken på att aldrig återvända till Berlin höll på att trasa sönder mig.

© Ingrid Carlsson

Mig blir du inte av med, Berlin!

Återkomsten

Jag hade inte hunnit vara tillbaka i Skellefteå särskilt länge när sorgen började släppa. En ny idé hade tagit form.

Två kompisar i Stockholm var de Berlinentusiaster som pratat högst om sin passion. I november 2011 planerade de sin nästa resa. ”Vill du hänga med?” hade de kastat ur sig på Facebook. ”Vill jag…? Så klart!!”

Så jag återkom i november 2011 – och i maj, samt juli–oktober 2012, i april och juli 2013. Från och med den 1 oktober 2013 bor jag i Berlin på riktigt. I april 2015 fick jag min fantastiska lägenhet. Givetvis med utsikt mot tv-tornet!

Under den här perioden av mitt liv lärde jag känna A, S & H och F. De bästa vänner man kan ha – plus många fler. Jag tror det var meningen att jag skulle hitta hit hela tiden. Jag visste bara inte om det. Inget har egentligen gjort mig mer förvånad i mitt liv än detta.

Jag bor i Berlin och jag älskar det! ❤

_MG_3773