Sachsenhausen Museum

Foto 2018-06-04 14 20 55

När jag var ny i Berlin kände jag ingen dragning till platser som haft betydelse under andra världskriget och nazisternas välde. I min ungdom har jag läst så många böcker i ämnet, sett så många tv-serier och filmer, att jag inte orkat ta in mer. Så det fick vänta. Tills nu.

Jag hade besök från Sverige, två glada Berlinentusiaster, när jag ställde frågan:
– Vill ni besöka koncentrationslägret Sachenhausen med mig?
Förslaget kändes inte som ett speciellt muntert sådant, men de sa ja och vi åkte iväg.

Det första som slog mig när vi klev av på stationen i Oranienburg var hur mysig och oskyldig staden såg ut. Sedan rundade vi det gamla stationshuset och jag upptäckte poliserna på balkongen. De stod säkert bara där och tog en rök, men jag ryste till i sommarvärmen. Synen slog an en ton som jag bar med mig under resten av dagen.

Granne med ett koncentrationsläger

Att ta sig till lägret och museet är enklast till fots. Det går bussar, men inte speciellt ofta. Sträckan är ungefär 2,6 km lång, men det är enkelt att hitta tack vare skyltarna.

Jag vet inte hur det såg ut i området runt lägret under andra världskriget, men idag ligger villorna tätt längs gatan. Träden på var sin sida av vägen inger en skyddande känsla, men så ligger det plötsligt där, i en återvändgränd. Till vänster en gammal byggnad som numera hyser ett café, till höger en grå vägg som förkunnar:

Gedenkstätte und Museum…

Ja, jag kunde inte läsa hela texten. Det stod i alla fall att detta är ett minnesmärke och ett museum.

 

Arbeit macht frei

Området är stort och jag kunde inte orientera mig riktigt, då jag inte hade någon karta. Vi gick in igenom en grind och såg ett fint hus längre bort på andra sidan av en öppen plats. Det såg ut som ett stationshus eller en skola. När jag gick närmare såg jag orden:

Arbeit macht frei.

I min enfald har jag trott att det bara var i Auschwitz man kunde läsa detta, men kanske stod det så på grindarna till alla läger. Det här var dessutom den verkliga ingången. Jag försökte ta en bild så att texten syntes, men skärmen på telefonen var kolsvart. Man ser ändå tillräckligt tycker jag.

 

Mitt hjärta slog fortare när jag passerade genom grinden. På andra sidan fanns ett öppet fält. Vinden blåste ljummen runt min kropp och en känsla av lugn infann sig. Det var som om tiden stod still härinne. Som den måste ha gjort för dem som satt fängslade här.

Grymheten sitter i väggarna

Det finns få byggnader kvar, men två baracker återuppbyggdes av gammalt material på samma plats som de judiska stått. Dessa eldhärjades 1992 då högerextremister försökte förstöra dem. Delar av en byggnad är därför omgjord till ett modernt museum.

 

Här ges många av fångarna plötsligt ett ansikte. Förövarna får väldigt lite utrymme, vilket är helt rätt. Istället möter vi präster, judar, kommunister och politiskt oliktänkande med bild och levnadsbeskrivningar. De blir till människor av kött och blod.

I barackerna finns sovsalen kvar, samt matsal, toalett och tvättrum. Nattetid kunde vem som helst blir knuffad ur britsen och indragen i tvättrummet. Där fick personen utstå fruktansvärd misshandel och tortyr, för att slutligen dränkas, hängas eller dö av skadorna. I sovsalen låg resten av fångarna och hörde allt.

Lägerfängelset

Den värsta platsen, förutom ”obduktionsrummet”, måste ha varit lägerfängelset. Här pryglades homosexuella och andra fångar, och de utsattes för oerhörda hemskheter. På gårdsplanen står tre stora trästolpar kvar, där hängde man upp de bakbundna offren.

Med viss tvekan lade jag en hand mot det murkna träet. Det kändes torrt och varmt. Jag fick ingen stöt eller ”minnesbild”. Istället upplevde jag frid och kärlek. Kanske var det jag som skickade in den känslan i träet?

2018-05-26 17.09.27-1

”Ihjälslagna. Ihjältigna. Till minne av nationalsocialismens homosexuella offer.”

Jag fortsatte att strosa runt gårdsplanen. På den grå muren sitter två plaketter, till minnet av alla homosexuella som dött här, och till samtliga dödade. Jag lade handen mot muren också. Den kändes hård och varm på samma gång, och mitt hjärta blödde.

Spöken från det förflutna

Efter besöket inne i barackerna och fängelset var det skönt att promenera ute på det stora fältet igen. Vinden var fortfarande ljummen, molnen bullade upp sig i makalösa formationer, och i fjärran hördes åskan mullra.

2018-05-26 17.11.08-1

Då fick jag en känsla som snabbt växte sig starkare. Jag upplevde hur en liten grupp fångar följde efter oss på avstånd. Bakom min högra axel förnam jag tre män i smutsgrå fångkläder, de var magra och sjukliga. ”Det måste vara inbillning”, tänkte jag.

Jag var rädd för vad de kunde utstråla för känsla, men till min förvåning uppfattade jag bara tacksamhet. En kärleksfull värme som strömmade emot mig.

Fortfarande undrar jag om männen verkligen fanns där, och varför de i så fall var så tacksamma, men bilden stannar kvar inom mig. Liksom hela upplevelsen.